MENY
Evigt vår
Han flyttade sig åt sidan och la tyngden på högra benet samtidigt som han lyfte upp vänstra benet. De små svarta ögonen rörde sig snabbt för att kunna snappa upp allt som hände i närheten. En liten spirande grön knopp satt ensam längst ut på en gren. Ganska snart, med lite hjälp, skulle den öppna upp sig och förvandlas till ett blad. Han tittade bort från det gröna som lockade och fixerade blicken längst bort i skogen. Mellan träden sicksackade en mörkgrå skugga. Den stannade till då och då och lyfte huvudet, innan det trycktes ner mot marken igen. Han fortsatte att följa den mörkgrå skuggan med blicken när den for hit och dit genom skogen. Över små mossbetäckta stenar och grova rötter. De stora tassarna gled mjukt över alla hinder. Den kom närmare, stannade och lyfte på sitt stora huvud. Den svarta våta nosen sträcktes upp mot himlen mellan träden, där det fanns några moln, och nosade i luften. Ett par gyllene ögon mötte hans. En svag igenkännande rysning svepte över den mörkgråpälsen. Vargen travade fram till trädet där han satt och såg upp mot honom. Han blåste upp sig och ruskade på fjädrarna innan han gav vargen en snabb ointresserad blick.
”Uma?” Han knäppte med sitt lilla chokladbruna huvud mot träden som undertryck för frågan och såg sedan tillbaka på vargen, som nu hade satt sig ner.
”Bakom.” Vargen la huvudet på sned och gnällde till.Den lilla gråsparven gav ifrån sig ett missnöjt kvitter och blåste upp fjädrarna så att han såg ut som en boll av dun.
Innan han hann fråga något mer avbröts han av en susning genom träden. Hans fjädrar rörde sig lätt när vinden lekte genom dem och de skiftade färg från brunt, benvitt, grått och tillbaka till brunt när fjädrarna undertill skymtade fram. Han väntade spänt. Vargen hade också vänt huvudet mot susningen och nosen vickade fram och tillbaka. Vinden lade sig och träden tystnade, och allt stod återigen stilla.
”Ser henne inte.” Sparven hoppade oroligt fram och tillbaka på grenen. ”Känner henne?”
Vargen ruskade på sig som för att bli av med något.
”Nej. Dålig vind.” Vargen gnydde och sprang ett halvt varv med den yviga svansen mellan benen. ”Inte bra.”
Sparven litade på vargens känslighet och började att bli orolig. Vart var hon? Om hon inte kom snart så skulle de behöva vända tillbaka. Men han ville inte det. De hade inte tid att vända tillbaka. Inte nu. Inte sen. Inte aldrig. Även han började att känna hur det stack i näbben och de långa ljusbruna stjärtfjädrarna spretade. Han nafsade frustrerat i trädets grova bark och slet av små stycken som föll ner på vargen som travade fram och tillbaka under honom.
”Måste vända tillbaka.” Sparven kände det motvilligt. Det fanns inget annat att göra. Han såg ner mot vargen med sina svarta små ögon och knep ihop dem i irritation. ”Usko blinda ögon. Usko dålig nos.”
Vargen slutade att trava runt och satte sig ner. Han var trött och törstig. Den rosa tungan hängde utanför hans stora gap.
”Två ögon. En nos.” Försvarade han sig med. ”Mycket dofter. Fuktig mossa, jord, möss. Massa möss.”
”Möss? Uma viktig!” Sparven hoppade ilsket runt på grenen och slog med vingarna. Luften vibrerade till och ett högt morrande kom från vargens strupe när han kastade sig runt och satte båda tassarna mot trädet. Sparven kvittrade skrämt till men stirrade ilsket tillbaka mot vargen.
”Usko vet!” Vargen morrade mot sparven. ”Trött, törstig! Usko kanske äta Erin.”
Gråsparven såg storögt mot vargen, förskräckt över hans morbida uttryck. Genom skogen blåste det plötsligt kraftigt när en igenkännlig närvaro och doft uppenbarade sig.
”Seså, pojkar. Sluta att bråka nu när träden lyssnar.” Rösten lät road och var ljus och klar, som en porlande bäck. Vargen hoppade ner från trädet och gläfste lyckligt till. Sparven kvittrade också till. Den som vargen Usko och gråsparven Erin hade väntat på syntes knappt för blotta ögat. Hennes fina konturer syntes mest i solljuset som sipprade ner mellan kronverken. Det var som att hon utgjordes av små fina sandkorn som glimmade svagt. Luften darrade runt henne som om hon fanns där men ändå inte, som en synvilla. När hon gick lämnade hon inga fotspår, mossan var intakt likaså jorden. Hon doftade sött och friskt, som en nyutslagen äng. Men hon doftade även regn. ”Kom Erin och Usko så fortsätter vi. Vems tur är det?”
Erin flaxade till och hoppade på grenen. ”Erin vill prata. Uma flyga.”
Uma nickade och blundade innan hon upplöstes till en formlös vind som flög runt Erin. Han ryckte till när hon tog sin plats i hans sinne, fortfarande ovan att dela det med någon, och i hans lilla varelse rymdes plötsligt två viljor, två röster men bara Erins vilja var stark nog att styra. Han hade trots allt bott i sin nätta kropp i hela hans korta liv. Erin slappnade av när Umas välbekanta röst hördes i hans tankar.
”Tack.” Sa hon som hon alltid brukade när de delade sinne. ”Är alla redo?” Usko sträckte på sig som svar och tog sats innan hans långa ben bar honom genom skogen. Hans gråa skugga blev ett med skogens djupa grönska.
Erin sträckte ut sina vingar innan han föll från trädet och fångades upp av vinden, som bar honom högt ovanför träden där solen sken starkt.
”Det är så fint att jag får färdas en stund med dig, Erin.” Hon kände att hyste samma känslor, kanske för att det kändes mindre ensamt när man delade sinne. ”Jag kan inte sluta tänka på vad som händer sen, efter våren. Jag har aldrig någonsin upplevt det. Hur känns det?” I deras gemensamma tankar kunde han skapa meningar och formulera sig lätt. Erin funderade en stund innan han svarade.
”Det är vackert och det händer mycket. Knopparna exploderar och ut tittar blommor och blad. Det är fullt av färger som rött, lila, blått och mängder av gröna nyanser. Hela skogen andas liv.”
”Jag vill se det. Sommaren som alla trånar efter.” Sa Uma drömskt.
”Jag vet.” Erin var ledsen för sin väns skull som inte kunde få sin önskan uppfylld.
”Att få uppleva resten av årstiderna när min bit av vårens hörn är slut, då jag hamnar i vila tills nästa gång då vintern ska bytas ut mot vår.” Umas djupa suckande spred sig genom Erins tankar och han kände en liten bit av hennes uppgivenhet. ”Jag älskar mitt liv som det är – att få skapa våren i min skog. Men då är det mitt liv tills tidens slut. Samtidigt vill jag se hur världen ser ut när mitt arbete är gjort.” Hon tystnade en stund. ”Men då måste jag dela sinne med någon för resten av dennes liv, och efter det är även mitt liv slut.”
”Vad menar du?” Erin var förvirrad. Solen värmde, men han kände sig ändå lite kall. Uma tvekade innan hon berättade det som hon hade hållit för sig själv.
”Om jag väljer att stanna kvar med er när vårens skapande är över, så kommer jag att få uppleva årstiderna. Men när nästa vinter är slut och våren kommer, så kommer jag att sluta att existera. Jag har då brutit på naturlagarna och ordningen.” Sa Uma lågmält. Priset för hennes önskning var dyrt.De tystnade en stund.
Erin bröt den och sa.
”Du får inte försvinna, Uma. Stanna hos oss.” Hon log för sig själv men svarade inte.
Erin, tillsammans med Uma, förberedde sig för landning. Han drog in vingarna och sträckte ut dem ett par gånger tills de nådde en passande gren. Han fällde ut klorna precis innan och landade lätt. Uma tackade återigen för flygturen och frigjorde sig från Erins sinne. Hennes skimrande gestalt svepte genom skogen, snuddade lätt vid träden och viskade med växterna. Skogen suckade och sträckte på sig, som för att vakna ur en djup sömn. Våren var äntligen på väg här också. Erin putsade sig när Usko kom travande genom skogen. Han gläfste lyckligt till när han såg dem och dansade runt Uma. Hon skrattade till och gjorde piruetter runt Usko som tillslut hade lagt sig ner för att vila. Han gav Erin en blick.
”Usko ledsen.”
Erin slutade att putsa sig och ruskade på sig. ”Erin ledsen.” De förlät varandra lätt och livet fortsatte som vanligt. Så vanligt det kunde bli med att ibland dela sinne med ett vårväsen.
”Får jag springa med dig, kära Usko?” Uma strök honom över hans lurviga huvud.
”Ja.” Usko reste sig och ruskade på sig, så att gamla löv och jord yrde runt i luften. Det höll på att börja skymma och dagen skulle snart vara slut. Uma visste att hon snart skulle bli tvungen att välja. Men valet var svårt på så många sätt. Hon upplöstes än en gång och svävade runt Usko, beundrade hur vacker han var med sin täta mörkgrå päls, sin ståtliga hållning och de bärnstensgula ögonen. Hon intog försiktigt sin plats bredvid Usko i hans sinne. Även Usko kunde kommunicera perfekt med Uma här.
”Tack, min vän.” Sa hon. ”Nu fortsätter vi, snart är vi framme.”
Erin kastade sig ut från grenen och flög iväg samtidigt som Usko tog sats och satte fart åt samma riktning. Vinden ven förbi dem och hans tunga hängde ut när han med lätthet tog sig genom skogen.
”Erin såg en aning nedstämd ut förut, vad pratade ni om?” Frågade Usko och Uma tvekade. Träden var suddiga i ögonvrån av farten. Men han skulle få veta det förr eller senare, så hon berättade allt.
Uma kände att Usko blev dämpad i humöret av svaret och han saktade av på farten en aning. De sprang tysta tillsammans genom skogen medan skymningen lade sig över träden. Ibland hördes Erins kvitter högt ovanför dem.
”Du får dela ditt sinne med mig, Uma. För resten av våra liv.” Sa Usko och Uma värmdes av orden.
”Jag hade varit en åskådare genom dina ögon, som nu, tills din kropp ger vika. En passagerare i ditt liv.”
Tillslut skymtade de skogens slut och där ängen tog sin början. Det vårväsen som skötte ängen hade redan kallat våren dit, och knoppar av ängsblommor tittade fram. Usko stannade och Uma tackade innan hon frigjorde sig från hans sinne. Erin hade hört deras samtal och tittade på dem från trädet där han hade landat.
”Jag vet vad jag är ämnad till att göra nu.” Hon lät bestämd och lycklig, men samtidigt kände Usko en sorgsen underton från henne. ”Det är hit och inte längre, och jag är har bestämt mig.”
Uma såg på dem båda. Sina vänner. Gråsparven Erin med sitt lilla chokladbruna huvud och den känsliga vargen Usko med de bärnstensfärgade ögonen. Hon kände inom sig att hon hade gjort rätt val. Hennes framtid var utstakad från och med nu, och det fanns ingen återvändo.
****************************************************************
0