Sara

Jag tänkte skriva ner hur det gick till när Astrid kom, delvis för min egen del så att jag inte glömmer och för att jag vill dela med mig. Ingenting blev som jag förväntade mig och tiden jag la ner på att skriva ett förlossningsbrev, anlita en doula och läsa på om avslappningsmetoder kändes förgäves just då. Jag fick, mindre än en vecka innan beräknad födsel, veta att Astrid låg i säte och troligtvis alltid legat så. Något som min barnmorska missat. 

 

Jag skulle göra en sista undersökning innan BF och fick en ny barnmorska då min vanliga var hemma. Min mamma var med mig och barnmorskan sa att hon skulle bjuda på ett ultraljud. Jag tänkte bara på att det var ju generöst och kul. Så in i det lilla rummet med maskinen som skulle visa mig Astrid en sista gång innan jag skulle få se henne på riktigt. Efter ett tag av runtdragande på magen med så säger barnmorskan att det var som hon trodde, att Astrid låg i säte. Hon sa att hon aldrig känt en fot så tydligt som hon gjorde då när hon letade efter huvudet när hon kände runt bäckenet på mig. Jag fick en tid på Östra för ett vändningsförsök dagen efter, då det var bråttom eftersom detta upptäcktes på en onsdag och bf var på måndag. 

 

En natt av ångest inför vändningsförsöket senare så var vi på Östra. Jag och C blev ledda in till ett rum av en barnmorska som bad mig att lägga mig på en säng och kände på magen och konstaterade att hon låg i säte. Sedan kollade hon med ett ultraljud och därefter blev jag påkopplad till en maskin för att mäta Astrids rörelser och hjärtslag. Barnmorskan var riktigt hårdhänt när hon kände på magen och jag blev nästan mer stressad och ville bara gå därifrån. De hade ju inte ens börjat med vändningsförsöket, hur ont skulle det göra om "bara" detta gjorde ont? Barnmorskan gick sedan och jag och C fick vänta i det rummet i över 30 min. Jag i sängen och C vankades/ sittandes. En annan barnmorska kom in senare. Hon var oerhört snäll och omtänksam, till skillnad från den första, och jag kände att hon verkligen brydde sig om mig och min upplevelse där. Eftersom jag inte fått äta sen 12 natten innan så skämtade vi lite om hur hungrig jag var. Detta var runt kl 14. 

 

Efter ytterliggare en tid så fick jag träffa två förlossningsläkare som skulle vara med under vändningen, men då det var så fullt upp den dagen på avdelningen så kunde bara en vara med. Den som var barsk, men ändå bra tyckte jag. Barnmorskan satte en venkateter och gav mig bricanyl, ett medel som ska få livmodern att slappna av. Jag fick hjärtklappning av den, en vanlig biverkning, och mådde lite illa. Därefter så började vändningsförsöket. 

 

Sängen ändrades så att jag lutade lite ner med huvudet, för att få Astrid att lyfta från bäckenet lite. Barnmorskan var där under tiden, lugnade mig och påminde mig om att andas samtidigt som hon bad C att hålla min hand. Förlossningsläkaren tog tag på två sidor om magen och tryckte och lyfte medan jag blundade och försökte andas igenom det. Det gjorde ont, men det var hanterbart. C sa i efterhand att mitt ansikte var rött.

 

Efter ett tag av, vad som kändes som länge, knuffande på magen så sa förlossningsläkaren att det inte gick. Hon sa även att hon aldrig träffat en mer viljestark och envis bebis som absolut inte skulle vända på sig och nästan "duckade" undan hennes händer och ålade sig iväg. Hon sa även att om jag hade kommit två veckor tidigare så hade det kanske gått. Jo, tack. 

 

Sedan kom valet. Skulle jag boka en snittid eller föda i säte? "Ska jag boka en snittid redan nu?" Frågade förlossningsläkaren. "Jag skulle nog vilja veta mer hur en sätesförlossning går till och vad det finns för risker?" Hon såg nästan trött på mig. "Jaha, du är en sån som vill veta." Jag tänkte "ja" men sa inget. Sedan fick jag en utförlig förklaring, och long story short så bokade vi den där snittiden då det fanns för mycket risker med sätesförlossning enligt mig. Men för att hålla valet öppet så fick jag röntga mitt bäcken samt mäta Astrid och göra en uträkning på hennes ungefärliga vikt, för att på så sätt veta om det var möjligt att föda i säte. Så efter ca 7 timmar på Östra så bokade vi en snittid och fick veta att jag även kunde föda i säte då mitt bäcken hade bra mått och även Astrid. 

 

Vi fick en tid för inskrivning på måndagen, på min bf, men själva operationen var på tisdagen efter. På inskrivningen fick vi träffa en förlossningsläkare, en barnmorska och en narkosläkare som gick igenom hur allt skulle gå till. Efter ett par timmar där av provtagning, massa väntetid och prat så fick vi åka hem. Vi köpte hamburgare på vägen som tröstmat till mig. Lite socker och fett kan ibland göra skillnad. 

 

Resten av dagen, kvällen och natten gick i vågor av känslor. Oro, förväntan och rädsla. Det var ett under att jag ens sov något alls! Och man skulle även duscha med bakteriedödande kvällen innan, två gånger, och sedan på morgonen efter. Bara det kändes som en jätteprocess just då.

 

I alla fall. Dagen efter vaknade jag, duschade och drack lite vatten. Sedan körde mamma oss in till Östra. Där mötte vi vår doula Hanna som, trots att förlossningen tog en helt annan vända, var där som stöd. Jag, C och Hanna blev sedan mötta av en ny barnmorska som tog emot oss och visade oss in i ett rum med flera sängar som var avskiljda med draperier. Först tyckte jag att även denna barnmorska verkade kylig och barsk, men hon skulle visa sig vara en riktigt omtänksam människa. Jag fick ta av mig kläderna och få en vit BB skjorta innan jag fick lägga mig i sängen. Därefter fick jag en venkateter i vardera hand (aj!) och urinkateter. Sedan var det bara att vänta, och vi fick vänta ännu längre då ett akut kejsarsnitt kom emellan. Samtidigt fylldes rummet med andra personer med snittid, och sedan äntligen var det min tur. Äntligen, för att jag skulle slippa bara ligga och vänta.

 

Jag rullades iväg med sängen och C gick bredvid med medan Hanna fick vänta utanför operationsrummet. Utanför operationsrummet fick jag gå ur sängen och själv gå in och sätta mig på bordet. Personalen presenterade sig och narkosläkaren bad mig att böja mig lite fram så att ryggraden sträcktes ut då hon skulle ge mig spinalbedövning. Hon bad mig att slappna av och jag försökte förgäves samtidigt som mina ben skakade av spänningar. Spinalen gjorde fruktansvärt ont tyckte jag, men det var över rätt fort. Sedan började benen domna av fort och de fick lyfta upp benen i sängen. De la stora dynor, typ tofflor, runt benen på mig och jag fick en operationsmössa samt sträcka ut armarna på varsin sida medan de kopplade upp mig till maskiner och något dropp. C fick också en operationsmössa och rock innan de bad honom att sätta sig vid min huvudände. Sedan kollade narkosläkaren, med hjälp av en bomullspadd, hur mycket bedövningen hade verkat genom att dra den över magen på mig och frågade hur det kändes. Spinalbedövningen gjorde mig illamående och jag fick blodtrycksfall så jag fick något medel mot det också. En rolig grej jag tänker på ibland var att jag, innan operationen skulle börja, kunde se min kropp i spegelbilden på lampan i taket. Jag sa det till en i personalen, och hon tog mitt huvud, vände det åt sidan och sa "så".

 

Innan operationen fick jag veta att man kunde känna hur det kunde dra i kroppen, men att det inte skulle göra ont. Jag märkte faktiskt knappt av att de börjat då jag kände mig lite borta. Troligtvis av all stress jag känt innan och blodtrycksfallet. Jag började istället babbla om telefoner som ringde i bakgrunden, då det var samma ringsignal som vi haft på mitt förra jobb. Jag hade inte direkt koll på hur lång tid som gått innan jag hörde ett bebisskrik. Fick i efterhand veta att det tagit ca 10 min att få ut Astrid. Hon hade ena benet uppe vid ansiktet när hon kom ut och såg ut som en liten knubbig ballerina. De la henne vid mitt ansikte, där det fanns plats, medan de sydde ihop mig. Självklart var det lite svårt att inte börja gråta då. 

 

C och barnmorskan mätte Astrid och vägde henne innan de flyttade över mig från bordet till sängen och rullade ut mig. Utanför stod C, med Astrid innanför tröjan, och Hanna. Vi fick åka till upp till uppvaket och där hade jag några av mina livs värsta timmar. Jag tål tydligen inte morfinen i spinalbedövningen och tillbringade ett par timmar med att spy. Den där legendariska efter-förlossnings-mackan tog jag några små tuggor av, mer blev det inte tal om. 

 

Jag är oerhört tacksam över stödet från C men också från vår doula Hanna. Hon tog hand om mig så att C kunde fokusera på Astrid, och det var guld värt. Hanna har varit varm och positiv och gett oss mycket information inför förlossningen, och även när den tog en annan vända så var hon där för oss och såg till att vi hade det bra och höll oss positiva. Så, tack Hanna för allt du gjort för oss!

 

Kolla gärna in Hannas Facebook-sida för att läsa mer om henne och vad hon gör mer specifikt. https://www.facebook.com/borasdoula1/?fref=ts