Sara

Jag är tillbaka. Det har varit fullt upp med både lägenheten och Astrid. Men det är ju inte säkert att någon märkt frånvaron här. Jag vet ju inte ens om någon läser på bloggen. Jag har tänkt skriva från och till, och haft en del saker som jag velat skriva men inte gjort. Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, så jag går bara rakt på det. Jag har mått väldigt dåligt efter mitt kejsarsnitt och när Astrid kom. Inte bara fysiskt utan psykiskt också. Och jag tänker inte skämmas över det. Långt ifrån alla går på rosa moln efter att man fått barn, och det är helt okej. Jag visste att det skulle bli en omställning och försökte förbereda mig på det. Men det går inte att veta hur allt kommer att gå eller hur man själv kommer att reagera.

Jag började må sämre när vi hade kommit hem från BB och jag insåg att allt hade vänts uppochner. Allt jag hade gjort innan var inte detsamma längre. Att amma var inte mysigt eller trevligt i början. Det var fruktansvärt jobbigt och smärtsamt. Jag ville sluta men kämpade mig igenom det, och det blev bättre. Men jag köpte två paket ersättning för då var jag övertygad om att amning inte var för mig. De paketen står nu nästan fulla och orörda i ett skafferi.

I nästan två veckor grät jag. I början grät jag bara på kvällarna, men efter ett tag även på dagen. Jag önskar att ingen ska känna den ångesten som jag hade. Den kommer fortfarande ibland, men inte så påtagligt.

Jag kände bara en plikt att ta hand om Astrid i början. Jag hade ju satt henne till världen och hon förtjänade allt. Jag var även ledsen att Astrid fått en sån otacksam mamma. Jag ville vara glad åt henne men kände bara panik. Jag åt knappt.

Det är omöjligt att skriva alla känslor jag hade. C var tvungen att vara hemma mycket med mig i början. Den dagen som han började jobba igen så grät jag medan jag bytte Astrids blöja och pratade med henne hur ledsen jag var att hon hade fått en kass mamma. Men det var nog den sista gången som jag kände så. Det började vända efter det, och nu älskar jag när Astrid ler mot mig på morgonen. Äkta glädje. Hon ger mig och C så mycket rena känslor. Det är faktiskt helt fantastiskt.